Kulturrådslaget presenteras

I morgon den 3 april kommer Socialdemokraternas Kulturrådslag att avrapporteras på partistyrelsens sammanträde. Då överlämnar Margareta Israelsson och Marita Ulvskog rapporten "Investera i skapande för framtiden".

Framtidens kulturpolitik - vad vill kulturutredningen?

(Inlägg vid seminarium i ABF-huset, Stockholm den 16 februari - vilket också sändes digitalt till ytterligare 13 platser i Sverige)

Hej allihop här i Stockholm, Göteborg, Boden, Köping och alla andra platser!

Tänk vad man kan göra med digitalisering. Det vill vi socialdemokrater se mera av. För att kunna sprida film, sportevenemang och möjliggöra digitala konferenser i hela landet har vi föreslagit ett treårigt program på sammanlagt 45 miljoner kronor för digitalisering av biograferna i Sverige. Det har tyvärr den blå alliansregeringen sagt nej till.

Regeringen sa också nej till en parlamentarisk kulturutredning. Det var både dumt och tråkigt. Dumt därför att man missade möjligheten till en bred överenskommelse, och tråkigt därför att det betyder att man från början vill politisera kulturen. Nu är utredningen lagd och frågan måste ställas om kulturministern vill lägga en kulturproposition som gillas av flertalet väljare eller om hon bara vill vinna en votering.

Naturligtvis kan man göra en översyn av mål, men i det här fallet har det mynnat ut i något som är ganska tamt och intetsägande. Det fanns en väldig kraft och styrka i målet för kulturen som en ”fri och obunden kraft”, och att dessutom ”motverka kommersialismens negativa verkningar” gav eftertryck åt arbetet för hög kvalitet inom kulturlivet.

När nu detta föreslås försvinna samtidigt som kulturen påläggs uppgiften att dra in sina egna sponsorer tappar vi en viktig kulturpolitisk ambition, den att kulturen ska vara något mer än bara det som kan säljas ”med mördande reklam”.

Vi socialdemokrater har inget emot att kulturen får kommersiella framgångar, att författare skriver bestsellers, att Stadsteatern spelar för fulla hus eller att konstverk säljs för höga belopp på auktioner. Vi är emot de negativa verkningarna av kommersialismen, där kulturen tvingas vara kommersiell och det icke-kommersiella inte kan verka i brist på sponsorer.

Mycket av utredningen handlar om att kulturen ska tjäna olika syften som ökad hälsa eller tillväxt i näringslivet. Men kulturens har också ett egenvärde. Vi bör se på kulturen som på grundforskning, ett sökande där allt inte omedelbart kan omsättas i kronor och ören. Kulturen och konsten måste få vara utmanande, opraktisk, obegriplig eller alldeles underbar.

När det gäller frågan om hur kulturens myndigheter ska organiseras har man föreslagit att allt ska sammanföras i tre eller fyra verk och nu ska ett antal nya utredningar fundera över hur detta ska gå till. Skynda varsamt.Låt mig göra alldeles klart att vi socialdemokrater inte har någon negativ inställning till omorganisation i sig. Däremot anser vi att organisationen är till för att stödja verksamheten – inte tvärtom. Verksamheten riskerar drabbas i denna omflyttningskarusell.

Utredningen säger att omställningskostnaderna ska ske inom befintliga ramar. Det känns som om man inte har kontakt med kulturlivets verklighet. Ett anorektiskt kulturliv ska utsättas för en svältkur till, det klarar man inte. Den viktigaste frågan för kulturen är just den som kulturministern och utredningen passat i, nämligen: Hur ska kulturens resurser öka? Och då räcker inte pengarna från Författarfonden eller Rikskonserter.

Vad kommer för övrigt att ske med det nationella ansvaret för musiken? Konsekvenserna av en nedläggning av Rikskonserter är otydliga. Nedläggningen av skivbolaget Caprice berörs bara med en mening i utredningen. Oavsett vad man tycker i sak, får inte utredande gå så lättvindigt till.

Så några ord om den så kallade portföljmodellen. Det är bra med samråd, inflytande och långsiktighet. Utredningen har tittat på en framgångsrik och stark region; Västra Götaland och föreslår att så ska det se ut i hela landet. Men Sverige består av mer än regioner. På de flesta håll finns bara län. Det finns ett Norrbotten, ett Dalarna, ett Småland. Vi anser att den statliga kulturpolitiken måste vara så utformad att den stärker hela landet och dessutom stärker extra där resurserna är svaga.

Det finns problembeskrivningar i utredningen om de kulturellt yrkesverksamma som vi kan skriva under på. Men vi håller inte med om lösningarna. Entreprenörskap, sponsring och mera kommersialism ska lösa problematiken, men många kulturellt yrkesverksamma är redan idag egna företagare, frivilligt eller ofrivilligt. Men detta ger varken högre löner, bättre pension eller större trygghet. Det är vad man efterfrågar.

Vår kulturpolitik tar sin utgångspunkt i övertygelsen att konsten har ett eget värde. Konsten och kulturen är starka krafter som kan, om de stöds av en klok politik, bidra till att skapa ett samhälle som vi alla vill leva i. Vi har en kulturpolitisk ambition. Vi vill lyfta fram kulturfrågorna i politiken, stärka resurserna och stärka dem som där är yrkesverksamma.

För att göra Sverige till ett ledande kulturland behöver vi:

• Ökade resurser
• statligt ansvar för att ingen del av landet ställs utan kultur
• bättre villkor för kulturarbetarna och en självklar rätt till sina skapade verk
• kulturskola för de barn som önskar, kultur i skolan, men också estetiska ämnen i skolan
• utvecklad folkbildning, och folkrörelser som kan nå nya grupper med eget skapande och amatörkultur
• ett kulturbegrepp som tar samtliga medborgares erfarenheter och förhoppningar på allvar
• en politik som motverkar kommersialiseringen av det offentliga rummet och koncentration av medieägandet
• digitalisering av biograferna och ett moderniserat filmstöd som stärker svensk film
• en satsning på svensk musik där nya genrer stimuleras
• ett lyft för danskonsten
• att scenkonsten får vara mer än ett hus, utan en konstart med både fast anställda, frilansare och fria grupper
• en nationell bibliotekspolitik och stimulans av att både läsa och skriva litteratur
• ett Sverige med mera svensk konst
• ett vårdat kulturarv och museer med fri entré

Varför en ny kulturpolitik när den gamla tycks ha fungerat så bra? Anförande av bibliotekskonsulent Solveig Hedenströms

Lustigt nog sammanfaller min yrkesverksamma tid med de kulturpolitiska målen från 70-talet. 1975 gav jag mig ut i biblioteksvärlden med de sju målen i bagaget och när jag nu skärskådar dem drygt trettio år senare, tycker jag att de fortfarande håller som mål, men de behöver självklart omformuleras utifrån den värld vi nu lever i.

Tre skillnader i omvärlden är så viktiga att de kan betecknas som skiften. För det första har vi nu ett helt annat medielandskap än då målen skrevs. Boken är idag bara ett av många medier och konkurrensen om tid och uppmärksamhet är långt häftigare än på både 70- och 90-talet och det ställer förstås helt andra krav på biblioteken. För det andra har teknikskiftet revolutionerat verksamheten på biblioteken, det gäller framför allt utvecklingen av Internet. Teknikskiftet och en försämrad kommunal ekonomi klarade biblioteken av inom ramarna på bekostnad av personal. Att utveckla verksamheter är en viktig arbetsuppgift i en kunskapsorganisation men det låter sig inte så lätt göras med anorektiska organisationer. Därför är utvecklingsarbetet på våra bibliotek i många fall eftersatt. Ett tredje tydligt skifte är att fokus flyttats från organisationen till användaren. På 70-talet ägnade vi oss åt ”erbjudanden” formade inifrån organisationen, idag är det användarens behov som sätts i centrum och biblioteken bjuder in till medskapande och interaktivitet på ett helt annat sätt. Vi talar idag om Bibliotek 2.0 och ett Bibliotek på barns och ungdomars villkor

När jag tittar tillbaka på de kulturpolitiska målen efter trettio år i branschen förstår jag inte varför politiken inte i större utsträckning sett biblioteken som en viktig arena. På samtliga punkter: Yttrandefrihetsmålet, jämlikhetsmålet, mångfaldsmålet, självständighetsmålet, kulturarvsmålet, bildningsmålet och internationaliseringsmålet har biblioteken en potential som av någon anledning inte till fullo utnyttjats. Det handlar förmodligen om ett kommunikationsproblem mellan kultur och finans, en fråga om makt och genus.

Hur bra är biblioteken egentligen?
Man kan inte säga annat än att folkbibliotekstanken, grundad på inspiration av den bildningsivriga högerkvinnan Valfrid Palmgen i början av förra seklet, är ett slitstarkt koncept. SOM-institutet i Göteborg samlar årligen statistik om 30 samhällsinstitutioner. I årets rapport Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle handlar ett kapitel om biblioteken. Där får vi veta att biblioteken hamnar på andra plats näst efter sjukvården när det gäller förtroende för verksamheten. 62% har högt förtroende för biblioteksverksamheten, 68% för sjukvården.

Det är en glädjande hög siffra, men den kan problematiseras genom att man frågar sig hur biblioteken förvaltar detta enorma förtroende och om de i längden kan behålla detta förtroende? SOM-undersökningen visar att förtroendet är större ju högre utbildning man har och ju oftare man besöker biblioteket. Hur kan biblioteken nå icke-användarna och skapa ett förtroende hos dem? Ett av svaren är för mig genom nationella satsningar på föräldrar och barn, framför allt barnen, både på fritid och i skola. Se det som investeringar – inte kostnader.

Var går gränslinjen för det politiska inflytandet inom biblioteksområdet?
Biblioteksvärlden efterlyser mer politisk energi och en tydligare viljeinriktning från politikens sida. Och med mer politisk energi menar jag nationella satsningar, d.v.s. satsningar på alla nivåer: Lokal, regional och statlig. Vi skulle helt enkelt vilja se en vision kring bibliotekens samhälleliga roll i relation till

Läsande och fritt kunskapssökande
Demokrati, yttrande- och informationsfrihet
Kultur och social sammanhållning
Samhällets innovationskraft

Sverige har en bibliotekslag sedan 1996. Den utökades 2005 med ett krav på att kommuner och landsting skulle upprätta biblioteksplaner för driva utvecklingen framåt. Statistik från 2007 visar att hälften av alla kommuner då fortfarande inte hade några biblioteksplaner. Inom vissa områden är det nödvändigt med nationella mål och kvalitetskriterier för att garantera en nivå som är tillräckligt bra och jämlik i hela landet. Och för att det ska hända något behövs utvärderingar och uppföljningar. Det räcker inte att förlita sig på den kommunala självbestämmanderätten, ojämnt fördelade administrativa talanger och eldsjälar.

Nationella insatser för att stärka barns och ungas läsande skulle på kort och lång sikt ge utdelning både på ett individ- och samhällsplan. Det finns goda exempel på att biblioteket kan göra skillnad. Boknallen i Markaryd och Listiga Räven i Rinkeby är svenska exempel. Internationellt märks bland andra Book Start och Every child a Reader i Storbritannien.

Ständig fortbildning är ett verksamt sätt att hålla biblioteken ”samtidiga” med omvärlden och relevanta för användaren. Nationella insatser behövs för att se till att det ständigt finns fortbildning för bibliotekspersonalen, både på högskolenivå och i form av uppdragsutbildning. På regional nivå erbjuder länsbiblioteken fortbildning, men den är inte tillräcklig. På kommunal nivå är fortbildningsanslagen ibland pinsamt små.

Biblioteksforskning är ett annat eftersatt område. När länsbiblioteken i Mellansverige för något år sedan fick pengar från Kulturrådet för att framställa en forskningsöversikt inom barn- och ungdomsbiblioteksverksamhet visade det sig vara en omöjlig uppgift. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med forskningsmaterial. En värdefull kunskapsöversikt var dock möjlig att åstadkomma. Mer satsning på forskning och brobygge mellan fält och forskning är en viktig angelägenhet för en kommande kulturpolitik.



Är det viktigt att klargöra vilken sida politiken framför allt ska stå på? Producenternas eller konsumenternas?
Biblioteket som idé bygger på att det är möjligt att leva och verka som en skrivande människa. Man brukar också säga att ingen diktatur skulle våga uppfinna idén bibliotek. Det är fel att tala om producenter och konsumenter i samband med biblioteksverksamhet. I ett bibliotekssammanhang är det författarna som är producenterna. Biblioteken är mötesplatserna som möjliggör både de väntade och oväntade mötena mellan ordet i vid bemärkelse och medborgarna, om man så vill användarna, men inte så gärna begreppet konsumenterna. Jag tänker mig att politiken måste finnas i alla led, göra det möjligt att överleva som författare, skribent och konstnär samt se biblioteken som en viktig publik plats där medborgaren i sann demokratisk anda kan hitta sin ”glänta i skogen”. Och då är vi tillbaka till att vi behöver formulera en nationell vision om bibliotekets samhälleliga roll i relation till medborgaren, försöka utforska vad folkbildning är idag och framförallt se vad folkbildning är i morgon.

Var någonstans utförs den viktigaste kulturpolitiken inom biblioteksvärlden idag?
Utan tvekan utförs den viktigaste bibliotekspolitiken i kommunerna. Kommunerna satsar sammanlagt ungefär 3,5 miljarder på sina bibliotek. Regionerna satsar sammanlagt 130 miljoner och staten 80 miljoner för att stödja kommunernas biblioteksverksamhet.
Samverkan och en nationellt förankrad och en stabil infrastruktur för biblioteken är nödvändigt.

Folkbiblioteken har funnits i mer än hundra år. De är kunskaps- och kulturinstitutioner som ligger som ett vittförgrenat nät över hela landet. Det är ett politiskt ansvar att se dem som den resurs de kan vara i samhällsbygget. Och inte bara se biblioteken som en resurs, utan kulturpolitiken har också ett ansvar och en skyldighet att aktivt stärka folkbiblioteken. För att folbiblioteken även i fortsättningen ska vara en resurs krävs resurser, helt enkelt!

Anförande av Sture Carlsson, Ledamot av Kulturrådets styrelse samt av styrelserna i Teater-, Dans- och Musikallianserna

Jag har arbetat i scenkonstbranschen sedan 1981, huvudsakligen inom musikområdet främst med den i bästa mening mest otidsenliga kulturformen av alla - symfoniorkestern. Jag drar den slutsatsen eftersom jag inte hörde symfoniorkestrarna nämnas i ett enda av skuggutredningens förslag.
Sedan 2004 är jag verksam inom Svensk Scenkonst som är bransch- och arbetsgivarorganisation för musik, dans och teater. Våra medlemmar är huvudsakligen offentligt stödda institutioner men även några rena privatteatrar finns med. För första gången under dessa snart 30 år står kulturpolitiken om inte högst så i alla fall högt upp på den politiska dagordningen. Vi har länge försökt flytta kulturen inemot politikens kärna och göra den väsentlig i valrörelserna – ny kanske vi äntligen lyckas. Det är väldigt stimulerande!
Varför ska vi ändra de kulturpolitiska målen från 74 när de fungerat så bra står det bland frågorna inför dagens samtal. Vid vår stämma i Umeå i våras var förre (s) statsrådet Georg Andersson inledningstalare. Han var en av männen bekom 74 års beslut och kunde nu reflektera över utvecklingen från målen 74 till dagens kulturutredning. Hans korta slutsats var att 74 års mål var utmärkta men att de egentligen aldrig genomfördes främst för att resurserna aldrig kom i paritet med de ambitiösa målen. Jag tror att det synsättet är viktigt att ha med sig i dagens diskussion.
Det sägs ofta, bland annat här idag, att det vore bra med en debatt om statlig kulturpolitik som inte bara handlade om pengar. Och naturligtvis skall den inte bara handla om pengar. Men utan en ständig koppling mellan vad som är önskvärt och vad som är ekonomiskt möjligt blir samtalet ganska ointressant.
Helt i enlighet med 74 års mål har det byggts ut ett nät av scenkonstinstitutioner över hela landet. Nätet är ganska grovmakigt särskilt norr om Dalälven men det fanns i alla fall goda ambitioner. Problemet är bara att det som skapades var ganska tunna skal som antagligen var tänkta att successivt fyllas på med resurser. Den utvecklingen avstannade snart till förmån för andra politiska prioriteringar.. Nu har sedan flera år resurserna strypts och neddragningar och uppsägningar sprids över landet. I bland verkar själva existensen av en institution vara viktigast - inte så mycket att den skall kunna bedriva en meningsfull verksamhet.
Jag skulle vilja påstå att de svenska scenkonstinstitutionerna är landets sämst utnyttjade kulturresurser. Hur har det blivit så? Åter är det ett exempel på de små stegens tyranni. År efter år har bidragsuppräkningarna inte hållit jämna steg med kostnadsutvecklingen. Därtill kommer skenande pensionskostnader och indragning av momspengar i strid mot domstolsbeslut.
Om jag får ta en symfoniorkester som exempel så är det ofta omvittnat att den är ett olämpligt objekt för rationalisering. Ska man spela hela repertoaren särskilt den som tillkommit i vår tid måste man ha cirka 100 högt specialiserade musiker. De hjälper inte att en cymbalspelare bara medverkar i ca 15 sekunder hon kan i alla fall inte hoppa in och spela heckelfon som i sin tur kanske medverkar 3 min. Ska man dra ner skyddar därför en orkesterledning i det längsta orkesternumerären och skär i administration och rörliga konstnärliga medel. Detta leder till minskat utbud färre konserter och med sämre konstnärligt innehåll än som varit möjligt. Samtidigt är fortfarande den största kostnadsmassan – orkestern – kvar men går på halv maskin. Det blir något av scenkonstens Ebberöds bank över det hela. Samma resonemang går att föra även gällande teatrarna. En erfaren scenräv som varit med länge vid en av landets större teatrar har berättat att teaterns kapacitet är utnyttjad till ungefär 50% jämfört med hur det var för 30 år sedan. Kulturrådet har flera gånger på olika sätt pekat på de här problemen både för nuvarande och tidigare regeringar men hittills utan nämnvärt resultat. Frågan måste alltså ställas har vi råd med sådant resursslöseri och hur skall en ny kulturpolitik ta om hand denna situation.
Man kan alltså inte hymla med att i en ny kulturpolitik måste – oavsett partifärg – resursfrågorna ha en avgörande betydelse. Men om det ska gå att motivera några resurser måste kulturpolitiken utgå från en syn på kulturen som livsnödvändig för ett samhälle, oavsett hur detta ser ut. Vi ska naturligtvis inte överlämna kulturen till råa marknadskrafter. Men vi skall inte heller bygga upp en falsk motsättning mellan offentlighet och marknad, mellan god kulturpolitik och negativa marknadskrafter. Teaterhistorien visar med all önskvärd tydlighet vilken betydelse marknaden har haft för teaterns konstnärliga möjligheter: den elisabetanska renässansen, 1800-talets borgerliga teater, modernismens genombrott … och även den mest subventionerade operascen verkar också på marknaden, eftersom publiken går dit av fri vilja och det de betalt har en avgörande betydelse för finansieringen. Ta GöteborgsOperan som exempel. Drygt 30% av intäkterna kommer från biljetter och sponsorer. De pengarna har man fått in med ett tydligt marknadstänkande som inte stått i strid med höga konstnärliga mål som ofta uppnåtts och ibland tom överträffats. En levande kultur har ett fritt och givande utbyte mellan olika former, även de kommersiella. Det går inte att se den subventionerande kulturpolitiken som en räddare i nöden eller en Sankt Göran.
En kulturpolitik måste också vara medveten om de förändringar samhället genomgår vad gäller olika typer av vardagliga vanor. De sociala och kulturella förhållanden som fanns i Sverige 1974 gäller inte längre på samma sätt.
Vilken betydelse har t ex föreningsliv i dag jämfört med tidigare, hur ska man förhålla sig till de gamla bildningsidealen som var aktuella ännu på 1970-talet, vad intresserar sig människor för i en tid när fler blir äldre och har mer fritid samtidigt som andra grupper blir mer marginaliserade. Det faktum att kvinnor är i övervägande majoritet som kulturbärare, den demografiska och etniska omvandlingen samtidigt som kvinnor ofta diskriminerats bland kulturarbetarna själva … kort sagt har Sverige blivit betydligt mer differentierat och det kulturella landskapet på motsvarande sätt förändrat. Vilket också betyder att fler olika grupper av människor samtidigt blir potentiella kulturkonsumenter. Vad betyder det för kulturpolitikens utformning och kanske nödvändiga prioriteringar. Vilka svåra frågor måste man då ta ställning till? Dessa frågor måste vi i branschen vara med och svara på för att inte utvecklingen skall gå mot statliga direktiv vad gäller målgrupper och hänsynstaganden?
Kulturpolitiken handlar om både producenter och konsumenter. De möts båda leden i synen på tillgänglighet. Det synsättet var grunden i Arthur Engbergs utredning på 1930-talet vilken resulterade i bildandet av Riksteatern. En hörnsten i all hittillsvarande kulturpolitik: enkelt uttryckt så mycket som möjligt för så många som möjligt i princip överallt. Ska man hålla fast vid det i ett samhälle som gärna beskrivs som ”mångkulturellt” med fler och fler ”minoriteter” och ”utsatta grupper”, och samtidigt driva andra krav inom kulturpolitiken, att alla ska med - då krävs en så stor ökning av budgeten att det Norska 1% målet framstår som en utmärkt förebild. Det är mitt främsta råd till er socialdemokrater när ni nu skall dra igång arbetet med en ny kulturpolitik

Tal av Henrik Teleman/Virserums Konsthall

Henrik Teleman
Virserums Konsthall startades för tio år sedan av en ideell förening. Virserum är ett samhälle med lite mer än två tusen invånare som det liksom för de flesta samhällena på landsbygden går dåligt för. Befolkningen blir äldre och äldre. Konsthallen arbetar utifrån ett underifrånperspektiv och i våra bästa projekt involveras publiken. Fältkonstnärer arbetar tillsammans med människor med ofta kort utbildning eller ungdomar. Det material och de erfarenheter som kommer fram ur de processerna blir till utställningar. Vi ser varje utställning som en tredimensionell helhet. En frusen film om man så vill.

2005 genomförde vi ett projekt om kläder, könsroller och sex. En ung pedagogog och en likaså ung fältkonstnär träffade under våren ett flertal gånger ett trettiotal tjejer mellan 13 och 18 år i fem grupper runtom Virserum.

I rapporten från projektet kan man läsa två saker som jag tycker är fundamentala för den här dagen.
–För det första så tyckte inte tjejerna om att prata om sina kroppar. Orsaken var att de inte tyckte om sina kroppar. Samtidigt har idag en trettonårig tjej i Smålands inland tagit ställning till skönhetsoperationer, något som varit otänkbart för tiotalet år sedan.
–För det andra upptäcker tjejerna i grupperna efter ett tag att Konsthallen är ett ställe där man kan göra och undersöka andra grejer än vad som möjligt någon annanstans.

Inför rådslaget har vi fått frågor bland annat om gränsen för politikens inflytande. Eftersom vi drivs av en ideell förening har vi väldigt lite att göra med politiker. Våra starkare upplevelser av politiker är väl när vi i stormen Gudruns efterföljd gjorde utställningen “Hata Sydkraft och Telia” och fick hela kommunstyrelsen på oss. Året efter var det Regionförbundet i Kalmar län som tyckte att man inte fick döpa en utställning till “Från förälskelse till råknull”. Båda gångerna var jag lika förvånad, men mycket publicitet blev det.

Jag skulle vilja säga att det är viktigt att politiken engagerar sig mer. Jag vet inte hur många gånger jag haft en bra proaktiv diskussion. Det vill säga att vi suttit ner och diskuterat vad man vill ha Virserums Konsthall till och vad det då kan tänkas kosta. Många gånger är det tyvärr inte.

Ett problem är att kulturpolitikerna till och med är för respektfulla, men att de i gengäld inte har något större inflytande över makten.

Sällan möter jag att ord som rätten till ett språk och att synas – det vill säga grunden för demokrati och samhällelig utveckling, väcker något intresse hos tunga politiker. Nej, ska man ha pengar, måste man säga “upplevelseindustri” och “besöksmål”.

Inom kulturpolitiken är det viktigt med pluralism. Avgörande för Virserums Konsthalls uppkomst var kulturstödsprogram som “Kultur i hela landet” och “Vissa utställare inom Bild- och formområdet”, “Kultur i arbetslivet”, för att ta några exempel. Ofta upplever jag att friheten och möjligheten att experimentera är störst med de statliga pengarna. Det är därför viktigt att staten inte skyfflar över alla sina pengar till regionerna, utan fortsätter att ha en aktiv kulturpolitik med olika skiftande stöd- och projektområden som gör det möjligt för nya uppstickare att navigera mellan skären och till möjligheterna ­– på olika nivåer.

Tillsammans med Vuxenskolan, ABF, Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas riksförbund och ett antal musei- och konsthallskollegor till mig, har Virserums Konsthall tagit fram ett utspel där vi som ett första steg i en ny offensiv, dynamisk och demokratisk kulturpolitik föreslår att ett årligt anslag på 250 miljoner kronor för publikarbete inrättas under en treårig försöksperiod. Anslaget ska användas till sådana projekt som gör publiken delaktig i de kulturella processerna och som ökar samarbetet mellan de olika parterna i kultur- och samhällsliv.

Vi är inte första hand kunder. Vi är inte i första hand konsumenter. Vi är människor, med ett alldeles eget värde. Konsten och kulturen handlar om hur det är att vara människa. Konstens uppgift är inte att göra det lätt för oss. Men konsten skapar verktyg för oss att förstå oss själva. Verktyg för att vara en fri och tänkande individ i ett stort sammanhang.

Därför är all bra konst en påle i arslet på kommersialismen.
Det är ett av huvudskälen till att skattefinansiera den.